I somras raderade jag mina sociala medier i hopp om en livsförändring. Men kan ett halvår avhållsamhet verkligen sudda ut ett halvt liv av scrollande?

Jag reflekterar ofta över min smak. Är den kultiverad eller approprierad? Är den verkligen min egen? Vår smak fungerar som en barometer för att mäta och tilldela värde i allt och alla vi möter, filtret vilket vi tolkar och ser världen genom. Så det känns viktigt att kunna ifrågasätta och kritisera varför vi gillar det vi gillar. Denna känsla har växt inom mig under lång tid. Något jag tänkte - åtminstone delvis - orsakats av sociala medier. Att jag är någonting någon tjänat på att jag är. En nypa uppmärksamhet, ett fåfängt klick av tusen; en smyckad osäkerhet. Men var det verkligen rätt att skylla allt på sociala medier? 

För ungefär sex månader sedan fick jag nog av det otaliga tidslöseriet mina sociala medier orsakat. I något typ av självförakt, kombinerat med ett hopp om en mognare självinsikt, tog jag bort apparna från mobilen. Hur är det nödvändigt för mig att veta vad personen jag träffar en gång vartannat år har för sig om dagarna? Att konstant bli påmind om vad jag borde vilja, tänka och tycka. Vad jag är, och inte. 

Idag, efter dessa sex månader är jag kluven. En del av mig vill dränka mobilen i badkaret. Den andra är likgiltig. Min tid utan sociala medier har nästan orsakat mer av det jag hoppades bli av med. När jag håller i min Iphone känns allt som den innefattar så långt ifrån den kognitiva duglighet som evolutionen bjöd på. Insikten att den aldrig riktigt går att komma ifrån, i en samtid som i princip är “sociala medier”. På gott och ont.

Jag tror inte längre att sociala medier är huvudorsaken bakom allt det vi klandrar dem för. Det känns mer som att ett paradigmskifte skett gällande värderingsnormer. Vårt omåttliga fokus på självförverkligande, hur vi som samhälle tenderar att lyfta och belöna framgång utan någon djupare moralisk eftertanke. För hur mycket går att rättfärdiga som självförverkligande? Hur mycket får andra lida för min vinning? Gränsen känns i dag obehagligt obskyr och inkonsekvent. Kanske blir man sakta men säkert van vid en viss bryskhet som således minskar dess upplevda immoralitet. Allt i självförverkligandets namn.

Låt oss inte glömma vad sociala medier utgörs av - oss. Det enda “det” gör är att placera kniven i handen på oss - vi gillar det och de ger oss mer. Vi står och skyller på något som endast tillåter oss att göra det vi vill, om och om igen. I en bekväm förnekelse och brist på ansvar förväntar vi oss förbättring. Att diskutera om sociala medier - i sig - är negativt eller positivt tycker jag känns futilt numera. Jag kanske är cynisk som tror att det inte kan finnas ett ”bättre” när principen är grunden till problemet, som vi är en absolut del av.

Tiden utan sociala medier har fått mig att inse den eviga närvaron av samhällets influenser. Det känns inte som ett “mobilberoende” hos individen, utan en fundamental del av en kollektiv, och växande världskultur. Vilket får mig att ifrågasätta om det verkligen går att kalla ett beroende. Jag lägger ner mobilen, tittar upp, och försöker verka närvarande. Men allt jag möts av är det jag trodde var isolerat till min skärm - som endast var ett fönster till världen jag befinner mig i.


Elliot Wennerberg
elliot.wennerberg@birkagarden.fhsk.se