Jag tar hissen upp till tredje våningen i ABF-huset som ligger på Sveavägen i Stockholm. Här ligger Birkagårdens folkhögskola. Korridorerna är fulla av unga vuxna i spridda åldrar och från det lilla köket runt hörnet sprids en doft av snabbkaffe. I ett klassrum i slutet av korridoren sitter Razieh Mohammadi som precis haft samhällskunskap som sista lektion för dagen. Hon ska efter vårt samtal åka hem till Värmdö, där hon bor med sin mamma och yngre syster. Razieh frågar om hon kan få kika igenom frågorna innan vi börjar och jag märker att det är vissa saker hon inte vill prata om.

- Jag är hazara från Afghanistan ursprungligen. Hazarer är en persisktalande folkgrupp från Afghanistan. De bor, eller bodde, i den centrala delen av landet. Det var ett stort område som hette Hazarajat. 1888 inledde den dåvarande kungen ett folkmord mot hazarer som har fortsatt sen dess. Jag föddes utanför Hazarajat, i Baghlan, 1998. När talibanerna vann kriget under 90-talet bestämde sig mina föräldrar att flytta till Iran, jag var två månader gammal. Jag bodde i Iran fram tills vi flyttade till Sverige. 

Razieh och hennes familj kom till Sverige via FN. Efter att Razieh och hennes familj ansökt tog det åtta år innan de landade i Sverige, 2018. 
- Vi var inte säkra på att det skulle gå och vi visste inte heller om det skulle bli Sverige. FN skickade vår ansökan till olika länder, sen är det landet som bestämmer om man får komma dit.

Razieh har aldrig känt sig hemma i något land. I Iran accepterade dom inte någon som inte var därifrån, även om du var född där. Du är fortfarande en invandrare, säger Razieh.
- Det känns som att jag varit en invandrare i hela mitt liv. Men jag börjar känna mig mer bekväm i Sverige. Det börjar kännas som att jag är hemma. 

Jag frågar Razieh om hennes föräldrar har berättat något om tiden i Iran, och jag märker att jag börjar närma mig de frågorna hon vill undvika.
- Den var väldigt svår. Min pappa var sjuk. När talibanerna tog över landet satte dom min pappa i fängelse. Han var på väg hem från jobbet och blev stoppad. De trodde att han var med i en grupp som var emot talibanerna, men det var han inte. Min pappa satt i fängelse i åtta månader och de slog honom varje dag. Efter det var min pappa alltid sjuk. Det var jättesvårt. Min pappa var sjuk, min mamma hade en nyfödd, min syster var tre år och vi hade inte så mycket pengar. 

Raziehs ögon blir blanka.
- Min pappa hette Khadim. Han bor inte här längre, alltså han lever inte längre. Han dog för nio år sedan i cancer. Det var tre år innan vi flyttade till Sverige. Han hette Khadim, sa jag det? Han jobbade i en trädgård i Iran. Min pappa älskade det jobbet.

Jag frågar Razieh hur det var att förlora en förälder i en så tidig ålder men hon vill inte prata mer om sin pappa. Istället frågar jag om hennes första intryck av Sverige.
- Kallt! Det var snö överallt och mörkt. Jag hade ingen aning om Sverige innan jag flyttade hit. När vi fick reda på att vi skulle flytta till Sverige så googlade jag och då kom det bara upp gröna bilder. Så när jag kom hit blev jag överraskad. 

Razieh tycker att den svåraste utmaningen var att komma in i samhället. Men efter att hon började på Birkagården så märkte hon stora förändringar i sig själv, hon vågar mer nu. Men det är inte bara skillnaderna i sig själv hon ser, även skillnaden på att bo i Sverige och Iran.
- Man är väldigt fri här, det är man inte i Iran. Hur man klär sig, hur man tänker, vilken religion man har. Allt.

Vad är det bästa med Birkagården?
- Det finns alltid hjälp att söka, det är det bästa. De tror på dig. De säger alltid “du kan” och “du gjorde ditt bästa”. Det är bra. Det är en trygg plats. 

Det är Birkagården som har gett Razieh självförtroende, Birkagården och jobbet. Razieh jobbar som statist och på ålderdomshem. Hon berättar att det bästa med att jobba med äldre är att man får höra så många olika historier och livserfarenheter från så många olika människor.
- Det finns så många där som känner sig ensamma. Du är alltid välkommen att sitta och prata eller lyssna. Det är jättefint.

Vad har du för framtidsdrömmar?
- Jag vill gå en utbildning utomlands inom film, men jag är inte säker än. Men innan dess behöver jag mer kunskap inom film så jag kanske söker någon högskola, en kortare utbildning. Sen kan jag fortsätta vidare. 

Avslutningsvis frågar jag Razieh om hon kunde gå tillbaka fem år i tiden, till Razieh som precis har kommit till Sverige, och säga en sak. Vad skulle hon då säga? Razieh tittar bort och funderar en stund.
- Jag tänker ofta på vad jag skulle göra om jag kunde gå tillbaka i tiden. Vad skulle jag ändra på. Och nu tänker jag: satsa inte på komvux, börja direkt på folkhögskola. Jag tappade bort mig på komvux. Annars är det ingenting. Jag är nöjd med mig själv.

Erika Gustafsson
erika.gustafsson@birkagarden.fhsk.se