Nästan medvetslös sitter hon i soffan och kollar på Tiktok. Min lilla kusin, bara 11 år gammal och uppslukad av något som bara kan beskrivas som en drog. Jag försöker prata med henne men hon reagerar inte ens först. "Hallå, är det någon där?” fnissar jag och viftar med armen i luften. Egentligen tycker jag inte att det är roligt. Hon kollar på mig och ler lite tillbaka, för att sedan vända blicken ner i skärmen igen. Mitt hjärta krossas. Hur kan jag veta mindre om henne desto äldre hon blir? Vart är min kusin?

De senaste åren har det sett ut såhär varje gång min moster och hennes barn besöker oss. Min lilla kusin, hon är den yngsta men också den värsta med sitt telefonberoende av sina syskon. Hennes äldre bror är snäppet bättre än vad hon är, och deras äldre syster är bäst av dem alla. Tripp, trapp, trull. För varje kull har man börjat med sociala medier i tidigare och tidigare ålder. Det är ingen hemlighet att användningen av sociala medier ökar för varje år bland alla åldrar. På Statens medieråd har man gjort en undersökning som visar att mer eller mindre 100% av barn i 11-årsåldern använder sociala medier. Och bland tonåringar har användningen ökat från 20% till 85% sedan början av 2010-talet. 

Jag vet ju att techföretagen jobbar som hårdast på att få oss att fastna framför skärmen. Och att de är otroligt skickliga och framgångsrika med det. Jag är ju också limmad till skärmen. Kanske inte till den extremen min lilla kusin är på, men vi sitter ju ändå i samma båt. Jag är ju för fan inte bättre. Jag är bara snäppet mindre beroende än vad hon är, och jag lägger säkert inte märke till hennes beteende förrän hon går över min egen gräns. Är det här en sån där “kognitiv dissonans” man får lära sig om i skolan men aldrig förstått? Jag känner mig som den rökande tanten som säger åt andra hur dåligt det är att röka. Och tillslut sitter vi alla med en cigg i handen. 

Mina händer känns bundna. Vad ska jag göra åt det här? Ska jag kasta min telefon i sjön? Ska jag bli politiker och förbjuda internet? Mina tankar är som en storm i huvudet. Med alla olika dystopiska konsekvenser det här kan få. Eller som det redan fått? Jag vrider och vänder tillslut på alla möjliga argument och vinklar bara för att lugna mig själv. För att inte bli övertygad om att människans undergång är runt hörnet. Men om jag är en produkt av det här samhället, kan jag ens resonera utanför dess egna ramar? Och där är jag tillbaka i stormen igen. 

Det är inte ett ljus jag ser i slutet av den här tunneln, utan kapitalismens singularitet, och den är på väg mot oss.