I 23 år har deltagare på Birkagårdens Folkhögskola fått ta del av Evalena Kilmans kunskap. Hon tycks dock ha hunnit leva ett helt liv innan läraryrket ens fanns i åtanke. Vi pratar Israel, skjutningar, kassettband och karma.

Det är tidig fredagseftermiddag och klockan är prick 13:00 när Evalena ringer upp via Google Meet. Hon är djupt nedsjunken i sin skogsgröna soffa och den lilla solen som förmår sig titta fram i mitten av november reflekteras i tavlan på väggen ovanför. Hon är iklädd hörlurar och är till synes helt avslappnad.

Hon lutar sig tillbaka och vi börjar diskutera barndomsdrömmar. Som ung var hennes största önskan att bli pilot eller astronaut; Evalena var fascinerad av rymden och läste alla böcker i ämnet hon lyckades komma över.

– Men jag hade för taskig syn och då fick man ju inte bli pilot. Eller astronaut heller för den delen, lägger hon till med ett skratt.

Sedan rymdvisionerna fick se sitt slut har Evalena Kilman provat på allt möjligt. Som 17-åring hoppade hon av gymnasiet då linjen hon valt aldrig kändes helt rätt och hon ville prova på någonting annat. Vi börjar prata om Evalenas tidigare yrkesliv, och listan är så lång att jag knappt hinner skriva ner allt hon nämner.

– Ja, vad har jag inte jobbat med? svarar hon. Jag var på kibbutz i Israel och jobbade som fiskare i sju-åtta månader innan jag flyttade till Stockholm.

Arbetet som fiskare på gränsen till Jordanien lägger Evalena ingen större vikt vid, utan fortsätter direkt att berätta om jobbet hon som 19-åring hade på järnaffären John Wall. Jag fastnade dock vid livet i Israel och på frågan om huruvida hon fått utlopp för pilotdrömmarna i sitt resande vickar hon lite obestämt på huvudet.

– Ja, fast jag brukar hålla mig inom Europa, det känns tryggast, säger hon innan hon inser någonting och skrattar till igen.

– Eller jag kan inte säga att det var jättetryggt att köra vid minfälten i Israel, det kan jag inte säga.

“Hela stan hjälptes åt för att ta hand om varandra och det var ju helt fantastiskt att se och uppleva.”

Det var under en av dessa resor i Europa som Evalena för första gången var med om någonting riktigt omskakande. Hon var och hälsade på sin son som studerade i München när hon hörde på radio att en skjutning inträffat och hela stan försatts i lockdown. Man visste inte hur många skyttar det var tal om och oron var stor.

– Men grejen med det här var att alla i München startade en så kallad “offene tür” - en  “öppen-dörr-kampanj” - för att erbjuda de drabbade en plats att äta eller sova. Hela stan hjälptes åt för att ta hand om varandra och det var ju helt fantastiskt att se och uppleva.

Samtidigt som Evalena beskriver surrealismen i situationen menar hon att invånarnas hjälpsamhet visade på “det braiga i det dåliga.” Hon säger att man ofta hör om allt hemskt som försiggår, medan denna händelse gav henne en inblick i människans godhet. Kanske kan man tyckas höra en antydan till just denna godhet när hon får frågan om sin egen definition av lycka.

– För mig är en del av lyckan trygghet för mig och mina barn; liksom att alla har det bra. Man blir olycklig när folk i ens närhet mår dåligt.

Skulle du säga att du är omhändertagande?

– Ja, det är jag väl kanske. Jag tar hand om folk men jag behandlar dem inte som barn liksom; inget tyttynytty. Men jag tar gärna hand om folk, det gör jag, blir svaret på det, förstärkt av en gullande barnröst.

Nog kan vi hålla med om att Evalena upplevs som omhändertagande. På lektioner delar hon till deltagarnas uppskattning ut klubbor utan att de, för den delen, känner sig förminskade. Att hon tar hand om just oss på Birkagården har faktiskt med jobbet på John Wall att göra. Under 90-talet var Sverige mitt i en recession och KF - som ägde järnaffären där hon arbetade - sade upp samtliga anställda, däribland Evalena Kilman.

– Då gick jag till min fackförening som låg på Sveavägen mitt emot skolan och då hade de en lapp där som sade: “prova på folkhögskola, arbetslöshetskurs: ett år,” och då tänkte jag “ja, vafan nu har jag jobbat i så många år och rest runt i världen hit och dit så nu kanske jag kan börja plugga igen” och det var så jag hamnade på Birkagården, säger hon och nämner att det var “så himla kul” att hon blev kvar två år till.

“Jag gillar att se andra få aha-upplevelser.”

Birkagården hade under denna tid en kursgård i skärgården där Evalena under somrarna jobbade som kock. Hon menar att hon, under sin tid på folkhögskolan, blev så inspirerad och motiverad av lärarna att hon i trean direkt sökte in till lärarhögskolan och - av sin egen utsago att döma - var det kanske inte så konstigt trots allt.

– Jag hittade faktiskt gamla kassettband som jag gjorde när jag fick en kassettbandspelare då jag var sju år där jag försökte lära folk engelska. Ungefär: “this is a dog, say after me,” och “this is a ball, say after me,” så förmodligen har läraryrket legat i bakhuvudet.

Beslutet att söka in till lärarhögskolan var inte speciellt svårt. Evalena har aldrig varit särskilt rädd för att prova nya saker och att få ta del av elevers utveckling faller väl in i hennes definition av lycka.

– Jag gillar att se andra få aha-upplevelser, säger hon med ett levande kroppsspråk och ett växande leende. Jag gillar att se andra lyckas, det är det bästa i mitt liv.

Vad är då ditt bästa tips för att uppnå lycka?

– Var lite som buddhister och sträva efter god karma. Inte för att vara cynisk, men om man bara kan acceptera att livet inte är rättvist så har man vunnit mycket.