På sociala medier florerar berättelser om konserter, trevliga middagar och bilder på den nyaste outfiten. Det är ett ständigt matande av omgivningens storartade liv, samtidigt som jag mår allt sämre.

Jag har precis lagt på telefonen efter ett långt samtal med min mamma där hon målat upp sin överrumplande trötthet. Jag klandrar henne inte. Hon har i rådande stund arbetat nio dagar i sträck och är stressad över årets julfirande, samtidigt som läget hemma är något ansträngt. Hon har all rätt att känna sig överväldigad.

Bara några minuter senare postar hon ett nytt inlägg på Instagram. En estetiskt klädd gran i ett visuellt tilltalande vardagsrum där bildtexten lyder: “Granen är klädd.” Hjärtögonemoji. Julgransemoji. Ja, livet är tydligen bra igen.

Missförstå mig rätt, det är fantastiskt att folk kan finna det goda mitt i allt elände, och problemet är inte att det är just det positiva folk väljer att lägga ut. Både du och jag kan nog hålla med om att man kanske inte alltid vill öppna sin själ för vem som helst. “Hej här är jag, kom och tyck synd om mig!” så att säga. Problemet är snarare att det är lätt att glömma bort att alla andra faktiskt också har problem, även om de inte råkar pryda Facebooks tidslinje.

Och där plingar telefonen till igen. Denna gång är det Snapchat som vill informera om min vän som tydligen har varit och gymmat, vilket inte direkt är en nyhet. Hon är väldigt duktig på det sättet och jag kan ibland önska att jag hade ett uns av hennes viljestyrka. I alla fall när det kommer till just träning. Jag vill gärna se mig själv som en någorlunda aktiv person men ärligt talat var det ett tag sedan jag pushade mig själv. Ett bra tag sedan.

Det är inte min kompis fel att jag återigen sitter här och klankar ner på mig själv. Hon är underbar på alla sätt och vis, men på något vänster har hon blivit en bricka i det lömska spelet om vem som kan leva livet bäst. Det spel där alla drar nitlotten. Förlust varje gång! Jag kan tyvärr inte säga att jag är oskyldig, också jag stundvis hänförd av de sociala mediernas kall.

Alla hade det så himla bra. Ett födelsedagsfirande här, ett svampplock där. Titta på min supersnygga soffa!

Statens medieråd publicerade år 2021 en rapport som visar på kopplingen mellan användningen av sociala medier och psykisk ohälsa. Man menar att rådande jämförelsekultur, framförallt i samband med ett passivt användande av sociala nätverk, medför ett försämrat mentalt välbefinnande bland unga. Med andra ord är det inte bara min pladdrande inre kritiker som spelar in, även om den förstås inte gör saken bättre. Vad jag tar med mig från det är att jag åtminstone inte är ensam, och visst kan väl det vara lite skönt ibland. Framförallt tar jag dock med mig vikten av att reflektera över min relation till sociala medier. Jag tycker att alla förtjänar att tillåta sig den ärligheten gentemot sig själv.

Det har gått drygt fem år sedan jag avaktiverade Facebook. Mitt mående var inte på topp och jag insåg någonstans att jag mådde sämre och sämre för varje gång jag öppnade nyhetsflödet. Alla hade det så himla bra. Ett födelsedagsfirande här, ett svampplock där. Titta på min supersnygga soffa! Jag stod helt enkelt inte längre ut. Trots det har jag fortfarande inte tagit modet till att radera kontot helt. Det lurar i skuggorna i väntan på min återkomst.

Idag står jag inför samma dilemma igen, denna gång med namnet Instagram. Fram och tillbaka väger jag konsekvenserna av konstant uppkoppling mot rädslan över att missa vad som händer i folks liv. För det handlar nog mest om att jag är rädd.

Om jag nu ska anamma mina egna ord och vara ärlig mot mig själv hade jag nog inte missat så mycket alls. Viktiga livshändelser framkommer oavsett och konversationer blir mer intressanta utan total förkunskap om den andres liv, speciellt om den först passerat en uppsjö filter. Kanske är det dags att bryta helt med min onlinepersona.