Under en kylig novembereftermiddag dyker Linnea Winqvist och jag lite djupare i vad det är som har fört henne dit hon är idag. Ett lite för gult hem, den mansdominerade gymnasietillvaron och en liten kanin med en strulig start på livet kanske är svaren vi söker.

Med ett litet huttrande gör Linnea Winqvist ett försök att hålla den kyliga novemberluften ute och drar den marinblåa koftan ännu lite stramare runt kroppen. I biblioteket på Birkagårdens folkhögskola är det, likt många andra äldre kontors- och skolbyggnader, lite för kyligt på vintern och lite för varmt på sommaren. Linnea berättar att hon, denna fredag, gick emot “casual friday”- konceptet och istället klädde hon upp sig lite extra. Tyvärr lyckades inte den stilfulla utstyrseln hålla värmen tillräckligt i den rådande novemberkylan.

- I framtiden ska jag alltid tänka en gång extra på vädret när jag klär på mig, meddelar hon och skrattar till. 

- Jag brukar säga att Gnotchi är begagnad, det var faktiskt min syrras kompis, som bodde i Göteborg på internat vid en folkhögskola, som hade honom först. Jag antar att det är lite hennes förtjänst att jag går på folkhögskola idag, eftersom att hon tyckte att det var så bra, förklarar Linnea och beskriver de många flyttarna som den lejonhuvade lilla kaninen Gnotchi gjorde innan han tillslut hittade sitt föralltidhem i huset på Lidingö.

Medan Gnotchi hade en ganska lång och händelserik väg hem till Linnea, var kaninkompisen Pennys resa inte alls lika komplicerad. 

- Hon var lite mer av ett impulsköp. Vi hade länge tänkt att Gnotchi skulle få en kamrat, men det var inte alls en till kanin som vi skulle köpa när vi gjorde resan till djuraffären i Bromma Blocks. Egentligen var vi bara där för att fylla på med hö och sånt hemma, och så såg vi henne. Då fick hon följa med hem också.

Kaninerna Gnotchi (till höger) och Penny (till vänster). Foto: Linnea Winqvist

Så man kan nästan säga att det var Gnotchi som förde dig till folkhögskolan, men vad gjorde du innan du började här?

- Haha ja nästan, jag gick ju teknik på gymnasiet, information och media på NTI-gymnasiet vid Odenplan, svarar Linnea och berättar vidare om varför hon valde just den linjen. Informations- och medieteknik är en inriktning som fokuserar mycket på tekniken som ligger bakom datorer, programmering och spelutveckling, ämnen som inte alltid har varit av intresse för Linnea. Det var faktiskt en väldigt bra matte- och tekniklärare i högstadiet, som öppnade Linneas ögon för teknikens under, samma lärare pushade henne sedan att välja teknik på gymnasiet. Ett val som hon idag är väldigt nöjd med. 

När Linnea beskriver sin gymnasietid nämner hon i förbifarten att det var väldigt få tjejer i hennes klass och i hela skolan överlag.

- Ja, asså vi var 28 personer i klassen och bara 2 tjejer. Jag läste faktiskt några recensioner om skolan där det stod typ “om du letar efter tjejer är det här inte skolan för dig” säger hon och använder en tillgjord lite mörkare röst. Något som får oss båda att brista ut i skratt, ett skratt som tar oss tillbaka från berättelsen om gymnasietiden, till fåtöljerna vi sitter i här på Birkagårdens folkhögskola. 

Trots ett tufft program och en enformig omgivning blev Linnea kvar i alla tre år och tog studenten 2023. Under sitt andra år behövde hon dock gå på reducerat schema vilket ledde till att hon inte fick hela behörigheten som hon behöver för att läsa vidare på högskola. Linnea uttrycker dock ingen ånger över sin tid på skolan, hon förklarar att hon trivdes bra och uppskattar vännerna hon fick där. Utöver det träffade hon även sin nuvarande partner i lokalerna på Odenplan.

Efter studenten bestämde sig Linnea för att ta ett sabbatsår och jobba lite, för att få en paus från plugget. Turen låg på hennes sida och hon kunde enkelt få anställning på ett av sin pappas många företag. 

- Han är så rörig så jag vet inte riktigt vad han egentligen gör med alla, men jag höll på med fakturor och sånt för ett entreprenadföretag nere i Mjölby. 

Linnea såg dock inte sin framtid i rollen som allt-i-allo administratör för pappans kaos, och efter ett år flyttade hon tillbaka till Stockholm och sökte in till folkhögskola. 

Hon förklarar att hon länge varit konstintresserad men det är den senaste tiden hon har fastnat för just den digitala konsten. Konsten var ett intresse som var avgörande i valet av skola då hon velade lite mellan Birkagårdens och Scouternas folkhögskola, varav bara den förstnämnda erbjöd konstfördjupning, så för Linnea var valet uppenbart.

Idag trivs hon bra i lokalerna på Sveavägen och hon tycker att folkhögskolan som skolform fungerar väldigt mycket bättre för henne än gymnasiet gjorde. Hon berättar att man får en annan kontakt med både lärare och andra deltagare här. 

- I gymnasiet kändes det som många bara satt av tiden för att det “tekniskt sett” (säger hon medan hon gör kaninöron med fingrarna), är frivilligt, men egentligen är det inte riktigt det. Det var typ bara tio personer i min klass som faktiskt lyssnade och försökte lära sig.   

Linnea tror att skillnaden i engagemang kan bero på att de som går folkhögskola gör det för att de verkligen vill läsa upp sin behörighet och satsa på sin framtid. Något som hon tycker är positivt eftersom man då kan känna en riktig gemenskap deltagarna emellan och det är sällan man möter någon som inte tar sina uppgifter på allvar. 

Men omdömet då? Det är många som tycker att den pressen är tung att bära, hur känner du kring det?

- Jag gör så bra jag kan, tänker jag, det är allt jag kan göra egentligen. 

Rebecca Ekholm Palm rebecca.palm@birkagarden.fhsk.se

Publicerad 01-02-2025