När jag var femton var jag på ett läger i en månad. Om man bortser från att lägret handlade om gud och psalmer, fanns där en tydlig skillnad mot världen utanför - vi var utan våra mobiler. Utan snapchat, instagram och tik-tok. Inte en enda gång saknade jag det. Trots det blir jag inte förvånad när min familj 3 år senare sitter vid middagsbordet och jämför vecko-skärmtid. Tolv timmar gills tydligen inte om man använder mobilen mest för mail, eller för att lyssna på Alex och Sigge för den delen. Och jag då? Ja jag konsumerar 16 timmar skärmtid veckovis, och ja det är utan Spotify, och ja, jag dör lite inombords i en mikrosekunds-rysning samtidigt som jag sträcker mig efter vattenkaraffen och säger att det faktiskt är folk som har mycket högre skärmtid än så. 

Första gången jag provade var jag nio år. I efterhand känns det som ett dystopiskt black mirror-avsnitt. Ett avsnitt om en nioåring som får på sig ett par glasögon där världen plötsligt expanderar exponentiellt. Samtidigt började något annat att krympa. 

Jag tänker ofta på henne, den där nioåringen som omedvetet gav bort delar av sitt liv för att titta på tutorials istället för att pyssla själv. Som slutade knacka dörr hos kompisar för att de redan fanns på Houseparty. Som i julklapp önskade sig ett VIP-medlemskap på Moviestar Planet. Det känns, när jag tänker tillbaka på det, inget annat än sorgligt. Det riktiga livet, verkligheten, började sakta men säkert reduceras till ett ändlöst scrollande. 

Jag kan inte låta bli att undra vad jag hade gjort med de sexton timmarna, som om man räknar på det, faktiskt blir runt 225 dagar av mitt liv. Jag ser det som en alternativ verklighet. Kanske hade jag och pappa tagit den där kursen i improvisationsteater vi alltid pratade om. Kanske hade jag blivit författare. Men jag är nog för djupt nere nu. Jag skulle behöva gå och bikta mig om min skärmtid på något tolvstegsprogram i en rutten lokal med sjukhus-belysning. “Snälla, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan” osv. 

Jag blev inget annat än outgrundligt arg och fylld av sorgsenhet när jag i förra veckans Dagens Nyheter läste om hur 41 amerikanska delstater för någon månad sedan stämde Meta. Företaget anklagas för att ha “designat psykologiskt manipulativa produktfunktioner för att framkalla unga användares tvångsmässiga och utökade användning av plattformar som Instagram”. Jag blir arg, så arg att jag vill tillverka en kudde med Mark Zuckerbergs ansikte på och med hårda knytnävar slå. Men kanske är den främsta jag vill slå, mitt nio-åriga jag. Hon som skrev in Sagis_05 och öppnade en helt ny värld och utan att förstå det, vände ryggen åt en annan.

Kanske vill jag bara ruska om henne och säga att det inte är värt det. Det är inte värt att spendera 225 dagar på att scrolla, scrolla bort känslor, tid, och framför allt en del av mig själv. 

Den delen som hade chansen att bli bäst på piano, eller gitarr, eller poesi. Inspirationen och möjligheterna fanns där, men försvann lika snabbt som ett nytt inlägg från Bianca Ingrosso dök upp. Jag ville dra mina fingrar över gitarrsträngarna, inte över en skärm. Det förstod jag för tre år sedan efter den där månaden på lägret. Det jag inte förstår är varför jag fortsatte ändå. På något sätt kommer all den tid jag gav all den här skiten vara det största sveket av dem alla.