Hennes studievägledare rekommenderade bartenderyrket, Vilda kunde ha fortsatt med det, men valde att lyssna på sin inre röst istället. Genom konsten hittade hon till sist rätt.
Vilda, guldfisken som inte kunde klättra
Jag knackar på dörren på våning 4 och ovanför brevinkastet står det Zethraeus i svarta versaler. Det är Vilda jag ska besöka och vi har precis lärt känna varandra på Birkagårdens folkhögskola. Trots många öl på Retro tillsammans vet jag inte alls så mycket om henne som jag kanske borde. Lägenheten luktar nybryggt kaffe och akvarellfärger. Vi sätter oss i den djupa vita sammetssoffan, ser ut över ett grått Stockholm, 60-tals hus i pastell-aktiga färger och långt bort i dimman syns Globen. Vilda sveper sin kofta om sig och sjunker ner i soffan.
– Idag mår jag bra men är så jävla stressad, har inte pluggat något under hela lovet fast jag sa att jag skulle.
Ett par bruna ögon kollar på mig med en frågande blick, kanske vill de försäkra sig om att jag känner samma.
I det högra hörnet diagonalt framför oss står ett staffli med något som ser ut som en halvklar målning. Runt om syns spretiga penslar som ser ut att ha blivit glömda i en kopp vatten någonstans, någon gång lite för länge.
– Jag har målat hela mitt liv men la det nog på hyllan lite när det blev viktigare att tjuvröka och sådana saker. Jag kan liksom känna mig lite olika varje gång jag målar men det får mig alltid att bli lugn och närvarande. Såklart kan jag känna mig frustrerad och missnöjd men det känns liksom aldrig som ett slöseri med tid.
I hörnet på våning fyra målas allt från fiskar till personporträtt.
“Att jag skulle fixa det var
liksom aldrig ett alternativ.”
Vilda tror att mycket har att göra med hennes självbild när det kommer till skolan, där föräldrar och lärare har haft stor inverkan både på gott och ont.
– Ofta kände jag att jag inte var boksmart, jag hade fått en stämpel av att vara någon som inte fullföljde saker, en “quitter”.
På gymnasiet slutade lärarna att ropa upp Vildas namn, till och med när hon var där. Skolans studievägledare föreslog att hon skulle hoppa av och gå en bartenderutbildning istället.
– Att jag skulle fixa det, var liksom aldrig ett alternativ. En lärare visade den där bilden på massa djur framför ett träd där endast apan är den som kan klättra, hon sa,"Vilda du är guldfisken”.
Vilda reser sig upp ur soffan med handflatorna klistrade på ovansidan av låren. Hon säger att hon ska hämta kaffet som precis bryggt klart och kommer tillbaka med två skogsgröna koppar som nästan ser ut som att hon drejat själv, havremjölken flyter ut i kroppen samtidigt som hon diskret tar ut en jalapeno lime under läppen och lägger i locket.
När det var dags att välja gymnasium så hamnade Vilda i en skola som inte passade henne alls. Det var för höga krav, för mycket frihet och ansvarstagande..
– Det klarade jag inte av och min frånvaro låg på 80%. Så andra året åkte jag till USA och när jag kom hem var det antingen att gå om första året igen, eller att hoppa av, så jag valde att hoppa av.
Vilda jobbade på många jobb efter att hon hoppade av gymnasiet, allt från bartender och butikschef på bröd och salt, men det var något annat som lockade. Hon öppnade safari och sökte på de två orden som skulle ta henne till den punkt hon nu är på, till mötet mellan oss och framförallt till Birkagården. Hon sökte på "konstutbildning Stockholm" och veckan efter att hon ansökt gick hon från intervjun längs ett soligt Sveavägen sådär som det kan vara i mars när all den gråa slasken just smällt bort.
– Jag var så extremt lycklig, det kändes verkligen som att jag hade tagit kontroll över situationen och tog en risk. Med komvux var det ok att liksom misslyckas eftersom att jag ändå jobbade vid sidan av men det här var verkligen en 100% satsning. Jag köpte en kaffe och gick längs Sveavägens första vårsolsdag och tänkte att det är nu det händer.
Vilda ler stort samtidigt som hon fortsätter att berätta vad hon hade sagt till en yngre version av sig själv, till den där tjejen som gick gymnasiet med högst frånvaro i klassen.
– Jag skulle vilja säga att det är okej och att allt löser sig, men samtidigt att våga försöka. Det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls.
Och till en äldre?
– Jag hoppas att du gjorde det värt det.
Hon tänker en lång stund och ögonen vandrar ut mot fönstret tills de möter mina igen.
– Jag hoppas att det jag gör nu blir värt det.
Vilda förklarar hur inspiration till konsten till stor del avgörs av sin egen sinnesstämning. Likaväl vänder hon sig utåt och tycker att människor kan vara väldigt inspirerande.
– Jag har också vissa perioder där jag fastnar för specifika saker, senast var det fiskar, de berör mig liksom inte så mycket. Sen kollar jag asmycket pinterest också.
Vilda ler medan hon fortsätter berätta om inspirationen till skolan som alltid varit svår att greppa.
Hennes inställning till skolan har, som hon säger, varit ganska kass, ganska länge. Tilliten till lärare, skolsystemet och självkänslan har varit så gott som obefintlig. Svårigheterna i skolan har Vilda kämpat med så länge hon kan minnas.
– Jag tror att jag alltid haft det svårt i skolan redan som liten, det var som att jag var, liksom “set up to fail”. Många möten handlade om att jag inte dök upp och tillslut kom jag fram till att skolan inte var något för mig.
”Det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls”
Dimman som låg som ett täcke över lägenhets taken förut syns nu inte till. Mörkret sipprar mellan fasaderna på det pastellfärgade 60-tals lägenheterna och långt i horisonten syns ett blått upplyst Globen. Det är samma vy som tidigare men för mig, en ny Vilda som vinkar hejdå och stänger dörren om sig.
Saga Norman
saga.norman@birkagarden.fhsk.se