Under kriget i Syrien år 2015, fylldes Medelhavet med överbelastade flyktingbåtar och livlösa kroppar sköljdes upp på grekiska stränder. Speciellt en livlös kropp fyllde varenda sociala medier-användares flöde. Alan Kurdi, två år. Jag hade en granne som skulle åka och semestra på Kreta. “Jag är så rädd för att se en livlös kropp på stranden”, sa hon till mig. Jag nickade, men inuti var jag i lågor, hur kunde hon resonera på det viset? Idag saknar jag den tiden, då min granne åtminstone fick se den livlösa pojken. Tiden innan filterbubblor.

Att öppna Instagram har de senaste månaderna varit jobbigt för mig. Jag är rädd för vad jag kommer att se. Det har gått mer än en månad sedan såret i Palestina och Israel revs upp, och jag har följt händelserna sedan starten. Egentligen mer av tvång än av lust. Mina algoritmer gjorde en uträkning baserad på all data de samlat in om mig och bestämde att “Hon ska få se spädbarn utan ansikten och sjukhus med skotthål!”

Som vilken annan empatisk och solidarisk person skulle ha gjort har jag engagerat mig i frågan och deltagit i demonstrationerna tillsammans med tusentals andra stockholmare. De ser nog precis som jag döda palestinska kroppar lindade i vitt tyg varenda gång de öppnar sina telefoner.

Kort efter sjunde oktober upptäckte jag att några av mina vänner inte delade några insamlingar till Gaza. De gick inte på några Palestina-demonstrationer. De pratade om Hamas fruktansvärda terrorattack mot Israel och antisemitismens frammarsch. När folk började dela israelska flaggor och skriva om antisemitismen ville jag instinktivt spy, och ett litet tag höll jag själv nästan på att bli antisemit av ren frustration. Min första reaktion var att mina vänner, till skillnad från mig, inte var empatiska och solidariska. Medan min algoritm tyckte att jag skulle se palestinska spädbarn utan ansikten och sjukhus med skotthål, visade mina vänners algoritmer dem en helt annan verklighet. Och utifrån verkligheten de presenterades för var deras reaktion varken oempatisk eller osolidarisk, utan fullt rimlig.

Jag tycker att det är bra att sociala medier idag är mer än en plattform för att följa influensers. De är vår informationskälla och på sätt och vis en förlängning av våra medvetanden. Sociala medier är enligt senaste Ungdomsbarometern ungdomars största nyhetskälla. Så det spelar ingen roll att papperstidningar och gammal-teve är immuna mot filterbubblor, för det är inte deras verklighet unga möter.

Varför ska Mark Zuckerberg och Elon Musk bestämma vilken verklighet jag får se? Varför ska de göra mig ovän med mina kompisar? Varför ska jag vakna upp varje morgon till spädbarn utan ansikten och sjukhus med skotthål, medan min kompis vaknar upp till Fröken Snusks senaste jullåt och en kippavandring mot antisemitism? Om filterbubblorna antingen visar oss antisemitisk eller islamofobisk propaganda och om mobilen är en förlängning av vårt medvetande, vad för sorts generation blir vi då?

Sverige borde låta public service bära ett tyngre ansvar för att nå ut till unga genom att ha tyngre närvaro på sociala medier. EU skulle kunna ålägga plattformarna ett större ansvar för att rensa ut propaganda, falsk och missledande information. Tvinga dem vara transparenta kring sina algoritmer, likt den svenska offentlighetsprincipen. Vi som individer kan börja kritisera det vi läser, dubbelkolla källorna och ha öppna högt-i-taket samtal med våra vänner för att spräcka våra individuella filterbubblor.

Att alla såg Alan Kurdis livlösa kropp må ha varit läskigt, då det gjorde att vi behövde ha de där blottande och öppna samtalen om svåra saker där vi tyckte olika. Men då fanns det åtminstone en gemensam kontext att ha samtalen i. Nu finns det ingen gemensam kontext. Det är tusen gånger läskigare.