Gustavo Lotoski lämnade sitt hem i Brasilien 2012 för att starta ett nytt liv i Sverige. Livet i Sverige gick inte riktigt som Gustavo hade tänkt sig. 

Gustavo Lotoski  kliver in i rummet med ett stort leende och sprider en positiv energi. Det är oftast det vi känner honom för, en glädjespridare. Men bakom hans leende och positiva aura finns det en tung historia med motgångar. 

“Det har varit en lång resa hit, som började på andra sidan av jordklotet”

Gustavo föddes år 2002 i staden Goianesia i Brasilien. Hans pappa fanns inte med i bilden och hans mamma som var 19 år gammal fick avbryta sina gymnasiestudier för att ta hand om sitt barn. De svåra ekonomiska förhållandena i Brasilien lämnade hans mamma utan några val. Hon blev tvungen att lämna Gustavo till hans morföräldrar, som fick ta hand om honom i flera år. 

Gustavo tittar mig rakt i ögonen. Med en sorgsen ton säger han “jag har jättemycket, hon hade jättelite”. De få orden räcker för att jag ska känna sympati. Mellan fyra ögon finns det en sorgsen tidsanda.

- Jag växte upp fattig, men min mamma var övertygad om att hennes barn skulle få ett bättre liv utanför Brasilien. Hon träffade en svensk man med egyptiskt påbrå. Jag, mina tre respektive sex år yngre bröder Akilles och Richardo, lämnade morföräldrarna och livet i Brasilien för att flytta till Kairo i väntan på svenskt uppehållstillstånd i slutet av år 2012.

Gustavo och hans yngre syskon kunde bara prata portugisiska och behövde lära sig engelska för att kunna gå i skola i Kairo. Deras svenska pappa ville bestämt att barnen skulle plugga engelska varje dag i tre månader. Han var särskilt sträng mot Gustavo, eftersom han var äldst och skulle vara en förebild för de yngre syskonen. Om Gustavo inte pluggade fick han till exempel ingen mat. På den tiden tyckte Gustavo att hans pappa var orättvis mot honom, men idag ser han tillbaka på det och uppskattar disciplinen han fick. 

Kärleken och ansvaret för småsyskonen var Gustavos drivkraft under de fyra åren i Egypten. 

Gustavo tittar upp och sträcker på ryggen. På ett allvarligt sätt, utan att släppa blicken, säger han “om inte jag gjorde det, skulle jag inte kunna sätta ett exempel för dem”. Jag vet vid det här laget att när han möter mina blickar, kommer allt han säger från en djup plats. 

- När vi fick svensk uppehållstillstånd år 2016 flyttade vi till Stockholm. Det var dags för mig att återigen börja om på nytt. Nytt land, nytt språk och ny kultur. Till skillnad från Egypten, var det sociala livet svårare i Sverige. Alla umgicks i olika gäng och jag passade inte riktigt in. Jag kunde inte språket och det blev svårt för mig att skaffa vänner. 

“Jag skämdes jättemycket för att prata svenska”. 

- Flytt nummer tre tog hårt på mitt självförtroende. Jag var inte mig själv längre. Jag var blyg och tjock vilket gjorde mig till en pricksäker måltavla för mobbarna i idrottsgymnasiet som jag gick på. Jag bytte till Cybergymnasiet, men mobbningen fortsatte även där.  

“Under rasterna satt jag bara på toaletten, jag ville inte att någon skulle se mig”

Efter gymnasiet började Gustavo jobba som servitör på Hilton hotell. Där kunde han prata med människor och komma ut från sin bubbla och få mer självförtroende. Han ville göra något mer än att servera på hotellet, men han hade varken förkunskaper eller någon utbildning. Han lärde sig att göra drinkar genom att kolla på filmklipp på youtube och memorera drinkrecepten.

- Jag hade bytt jobb från servitör till bartender och var jätteglad, men då kom pandemin. Jag var återigen hemma ensam och gjorde inget om dagarna. Jag började träna på gymmet och tog hand om mig själv. 

Han gick ner i vikt och fick mer uppmärksamhet från tjejer. Detta var minst sagt ett outforskat territorium för Gustavo. “Jag var inte van vid uppmärksamheten”, säger han i försvar, och ingen av oss kan hålla sig för skratt. 

Gustavos mamma hade tuffa förutsättningar i början i Sverige. Eftersom hon inte hade någon utbildning fick hon endast jobb inom städservice. Men hon hade växt upp under tuffa förhållanden i Brasilien, så detta var inget hon inte kunde klara av. Hon gjorde sitt bästa och presterade på jobbet. Så småningom startade hon ett eget städserviceföretag. Gustavos mammas hårda arbete lönade sig. 

- Det gick bra för min mamma. Hennes företag växte och hon jobbade med kända personer, känner du till Katarina Martinsson? Hon är typ Sveriges rikaste kvinna. Ja, hur som helst, hon jobbade med henne, H&M bröderna och familjen Wallenberg. Jag brukade jobba gratis på hennes företag bara för att kunna lära mig allt.

Hans ögon lyser upp när han pratar om sin mamma. Jag förstår att hon är hjälten i hans saga. 

- Jag vet hur det är på båda sidorna, det motiverar mig. Jag växte upp fattig och hade väldigt lite, men i Sverige blev vår ekonomi allt bättre med tiden. Jag kände att jag hade så mycket att ta igen. Jag gick från att ha varit mobbad och inte haft vänner till att festa varje helg i nio månader. Jag var sån beroende av festandet och uppmärksamheten. 

Men verkligheten och påminnelsen om hans mammas uppoffringar hann ikapp honom. Detta ledde till att han sökte sig till Birkagården. Han ville satsa på sina studier för att göra sin mamma stolt och vara en förebild för sina yngre syskon. 

Idag pluggar Gustavo på Birkagårdens folkhögskola för att få behörighet till att studera företagsekonomi på en högskola.

“Jag vet att jag gör en klassresa”