Leo har på sig svarta jeans och en orange tröja när hon kliver in genom dörren till skolans lilla bibliotek. Tröjan är som vanligt nerdragen över händerna. Det är ganska mörkt i rummet, lamporna är släckta och persiennerna nerdragna. Vi sitter mitt emot varandra i varsin grön fåtölj. Inspelningen börjar rulla och Leo berättar att hon är uppvuxen i Stockholms området norrort med sina två äldre systrar, mamma och pappa.

Jag skulle beskriva mig själv som någon som tänker alldeles för mycket, går in på smådetaljer med varje liten grej och har lite för mycket ångest kring vissa saker. Men jag har blivit bättre, säger Leo med ett litet skratt.

Leo växte upp i en lite stökig familj fullt med odiagnostiserade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) vilket skapade ett litet kaos då familjen inte visste hur de skulle hantera diverse situationer. Både Leo, hennes syskon och deras föräldrar har gemensamt att de haft en svår skolgång som barn.

- Jag var ofta hemma från skolan för att jag var sjuk, men jag var inte sjuk egentligen.

Till följd av könsroller insåg Leo tidigt att det var oacceptabelt för henne att uttrycka sig på samma sätt som de stökiga killarna i klassen. Hon blev alltmer sluten. Det ledde till att Leo fick svårt att uttrycka sina känslor. På lektionerna använde hon all sin energi till att försöka sitta still, koncentrera sig och inte störa de andra barnen. Redan vid 12 års ålder hade Leo så pass mycket frånvaro att hon i princip slutat gå i skolan helt.

- Då kom jag i kontakt med psykiatrin men jag fick inte rätt diagnos. Jag fick en autismdiagnos som sen blev borttagen.

Det här var en väldigt avgörande erfarenhet för Leo då det inte gav henne möjligheten att få rätt hjälp. Efter sin feldiagnostiserade autism fortsatte närvaron vara ovanligt låg i skolan och när Leo var 16 år fick hennes syster en ADHD diagnos. Leo togs på allvar och fick göra en ny utredning vilket till sist ledde till hennes ADHD-diagnos. Hon gick ut grundskolan med ofullständiga betyg. Leo kände sig väldigt uppgiven och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon började studera på komvux på 50%.

- Hemskt. Fan vad det var jobbigt. Komvux var verkligen inte stället för mig, säger Leo bestämt.

Tack vare ett dåvarande ex och Leos mamma som kollade upp lite kring folkhögskolan blev Leo medveten och nyfiken på vuxenutbildning som ett alternativ. En stor förändring var när hon började på Birkagårdens folkhögskola. Det blev den första välfungerande upplevelsen av sin egen skolgång. Efter ett upplevt mönster av misslyckande kände Leo att hon får möjligheten att lyckas.

- Det bygger upp ett bättre självförtroende. Jag klarar av det här och har en massa förmågor som jag inte tidigare fått använda.

Leo gick på några intervjuer på olika folkhögskolor men det var när hon kom till Birkagården och träffade härliga Karin som hon bestämde sig för att det här var en fantastisk skola. Hon fick ett bra första intryck av skolan och valde därför att börja här. Här får Leo inte bara möjlighet att lyckas utan även utvecklas, bygga ett bättre självförtroende och upptäcka en massa förmågor som hon inte fått använda tidigare.